Konsten att våga vara sårbar

Det gör ont att finnas till, det vet alla.
Eftersom vi är kännande och djupt sociala varelser är vi också oerhört sårbara.
Vi bär på känslor som vi skäms för eller är rädda för att känna för att de är så smärtsamma. De får oss att känna oss små och värdelösa. Exempel på sådana känslor är ensamhet, svartsjuka, osäkerhet och vilsenhet.
Ett sätt att hantera det är att förtränga de känslorna mer eller mindre fullständigt. Man kan till och med ha fått lära sig att förtränga dem i den familjekultur man kommer ifrån. Om man i en familj inte haft en vana av att låta alla sorters känslor få lov att finnas och få berättigande och bekräftelse, så att man på det viset lär sig förhålla sig till dem på ett avslappnat och accepterande plan, - så finns ingen möjlighet att lära sig att bära de svåra känslorna.
En strategi blir då att försöka undvika dessa känslor mer eller mindre konsekvent. Ibland kan strategin vara att projicera över sin ovälkomna känsla på någon i sin närhet. Det innebär att man ser och ibland till och med för över den ovälkomna känslan, på den andra personen, för att sedan förkasta och förakta detta osympatiska och låga drag hos den utsatta närstående.
Om du någonsin känner förakt ifrån någon, om någon får dig att krympa eller skämmas i dess blotta närvaro, så kan du ganska säkert räkna med att den andra personen ser en egenskap i dig som den är rädd för hos sig själv.
Att våga vara sårbar och erkänna sina mindre behagliga känslor för sig själv är modigt och kärleksfullt. För det innebär att man tar ansvar för dem och därmed inte låtsas vara starkare än man är. Det innebär också att man har en större empati, förståelse och medkänsla för de som också känner sig rädda eller vilsna på olika plan.
Vi är alla bara människor och sårbara vare sig vi väljer att erkänna det eller ej.